Ännu ett kyligt sammandrag, Söderköpings IK

Sammandrag F14/15/16 Söderköping IK – 24/5 

Solen glittrade över Vikingavallen… nåja, den försökte i alla fall. Ännu ett kyligt sammandrag låg framför oss, men våra tjejer var laddade till tänderna och nästan pigga när vi samlades på plats – ja, kanske någon timme för tidigt. Men vad gör det? Vi tränare klagar inte, för ärligt talat – vad är väl en morgon med fotboll om inte den bästa starten på dagen?

Första matchen smög sig på och man kunde nästan ta på nervositeten. Men som vanligt försvann den snabbare än domaren han vissla i pipan. Vinden gjorde sitt bästa för att få oss att tro att vi befann oss i en vindkanal, men spelarna var obrydda. Med energinivån till max. Moralen? Oslagbar. Glädjen? Smittsam. Och humöret? Obefläckat – inte en sur min när slutsignalen ljöd efter första matchen.

Paus? Nej, nej. Direkt vidare till match två! Våra tjejer visade inga tecken på trötthet, snarare tvärtom – de var ännu mer taggade. Hejaropen från både bänk och publik blev till ett mindre fyrverkeri av pepp, och vi skapade tillsammans en hejarklack som säkerligen hördes ända till Norrköping. Matchen flög förbi och spelarna sprang av planen med leenden så breda att man undrade om någon gömt godis i målstolparna.

Sen kom pausen. En dryg timme att hämta andan – och turligt nog, precis när regnet började smyga sig på. Vädret lekte med oss hela dagen: sol, blåst, regn, upp och ner – men vi höll modet uppe och sökte skydd i vår trygga borg… det vita tältet. Det stod där så stolt, lite snett men stolt. Lite som vi tränare, faktiskt.

När det var dags för match tre var energin tillbaka på max. Vi såg det direkt – spring i benen, glöd i blicken, och som alltid: en vilja av stål. Motståndarna bjöd upp till dans, men våra tjejer matchade tempot med både skicklighet och kämpaglöd. Vi tränare stod med gåshud (ja, kanske av både stolthet och kyla) och kunde inte vara mer imponerade.

Och så… det där med tältet.

Låt oss bara säga att vinden visade sig från sin mycket entusiastiska sida. En liten puff blev ett stort ryck, och vips – vårt kära tält tog till skyarna. På vägen dit passade det på att ge garaget bakom stängslet en rejäl omgång. Tack till alla hjältar som – utan att skrika alltför högt – hjälpte till att få ner det från taket. Vi andra… ja, vi gjorde vad vi kunde: vi pekade, skrattade och utbrast i klassikern: "Det där var inte med i matchplanen!"

Sista matchen då? Den kom med regn, rejält regn. Men vad gjorde det? Våra tjejer visade vad de är gjorda av. Blöta, kalla men taggade till tusen sprang de ut på planen som om det vore sol och 25 grader. De kämpade, samarbetade och visade upp en fantastisk laganda. Det var en fröjd att se – och när slutsignalen gick så hade vi inte bara spelat fyra matcher, vi hade också vuxit ännu mer som lag.

Tack till Hella, Natnicha och Tobias som hjälpte till vid sidan av planen – er insats gör verkligen skillnad. (Vi hoppas innerligt att Hellas stegräknare loggar alla dessa energiska rundor kring planen.)

Stort tack till My – Leahs mormor – för den fina gesten med snackspåsar till alla spelare. Sånt värmer – både kropp och hjärta!

Och slutligen, Meja – ditt första sammandrag med oss och du gjorde det med bravur. Vilken debut! Vi ser redan fram emot många fler matcher tillsammans.

Ett sista farväl…

R.I.P tältet.
Du var där för oss när vi behövde dig som mest – i solsken som i regn. Du skyddade oss tappert, även om du till slut valde att lämna oss i dramatisk stil. Vi glömmer dig inte. Vila i frid på garagetaket.

Vi tränare går hem med stela ryggar, kalla fötter – men varma hjärtan. Ni tjejer är helt fantastiska. Ni spelar med glädje, respekt och vilja. Det är en ära att få följa er.

Vi ses snart igen – med eller utan tält!

/Era stolta (och smått vindpinade) tränare

( jaaa det blev lite långt... men kul att du läste ända hit)